tidigare idag när jag gick till skolan så hade jag en obehagskänsla i kroppen. att jag glömt plattången på, att vattenkokarn börjat slå gnistor, att datorn skulle brinna upp. jag tänkte igenom alla möjliga senarion... fråga mig inte varför, men jag kände på mig att jag glömt nåt.

när jag har pratat med houman (som jag träffade på vägen hem) och kramat honom hejdå så har jag bara en lång jävla backe upp till kristo.
när jag börjar gå upp för backen så ser jag läääängst upp i backen 3 brandbilar, ambulanser och poliser. PRECIS UTANFÖR KRISTOS LÄGENHET!!!! har aldrig någonsin varit så rädd i hela mitt liv. vad fan hade jag gjort?! eldat upp min pojkväns lägenhet. bra jobbat liksom.
poliser susade förbi mig med blåljusen och jag planerade seriöst vad jag skulle säga när jag kom upp. skulle jag gå förbi och låtsas att jag bodde högre upp i backen?

åskådarna var många, sisådär 50 stycken och när jag närmar mig så ser jag att åskådarna var sådär en 15 år. och dom står med ryggen vänd mot lägenheten och kollar på vägen. vissa gråter tillochmed. det var kameror överallt.

det var inte lägenheten. den stod kvar (thank god!!). det var en mopedolycka, så jävla hemskt.. fick totalont i magen och kunde se de två ungdommarna ligga på marken. men jag ville inte se, ville inte inspektera. så jag sprang in i lägenheten och stängde dörren. jag kunde liksom höra hur moped efter moped anlände. och jag kunde sedan höra  hur bilar rivstartade och hur sirenerna lämnade platsen.

hoppas verkligen att de klarade sig utan större skador.. fy fasen! :-( nu börjar det vet ni, alla dessa mopedolyckor som man får läsa om. varje dag i tidningen. snälla, var försiktiga!!!

bild: jag

Här sitter jag med tårfyllda ögon efter att ha läst en sparad, gammal konversationslogg mellan mig och Nadja. Hon har verkligen kommit att bli en av de finaste människorna jag har träffat. Jag förstår inte hur en människa kan få en annan att må så bra som hon får mig att göra. Det jag känner för henne är riktig kärlek. Riktigt vänskap. Hon har funnits där för mig när jag har mått som sämst och hon har, utan att hon riktigt har vetat om det själv, fått mig att inte vara lika ledsen, fått mig att känna hopp och inte minst fått mig att inte känna mig som en stor idiot. Det är jag enormt tacksam över. Nu är jag istället bara rädd att vi inte kommer att stanna kvar hos varandra. När vi nu slutar gymnasiet och går åt samma håll fast på olika vägar. Jag vill i alla fall att du ska veta det Nadja, att jag är hemskt glad att jag hamnade i samma klass som dig. Att jag fick börja i klass A istället för B som jag först ville. Att jag fick de gamla lärarna till mina metorer istället för de unga och på så sätt hamna i din klass.