Här sitter jag med tårfyllda ögon efter att ha läst en sparad, gammal konversationslogg mellan mig och Nadja. Hon har verkligen kommit att bli en av de finaste människorna jag har träffat. Jag förstår inte hur en människa kan få en annan att må så bra som hon får mig att göra. Det jag känner för henne är riktig kärlek. Riktigt vänskap. Hon har funnits där för mig när jag har mått som sämst och hon har, utan att hon riktigt har vetat om det själv, fått mig att inte vara lika ledsen, fått mig att känna hopp och inte minst fått mig att inte känna mig som en stor idiot. Det är jag enormt tacksam över. Nu är jag istället bara rädd att vi inte kommer att stanna kvar hos varandra. När vi nu slutar gymnasiet och går åt samma håll fast på olika vägar. Jag vill i alla fall att du ska veta det Nadja, att jag är hemskt glad att jag hamnade i samma klass som dig. Att jag fick börja i klass A istället för B som jag först ville. Att jag fick de gamla lärarna till mina metorer istället för de unga och på så sätt hamna i din klass.